Tillbringat hela gårdagen och hela idag med att packa till tre resor samtidigt – först Grekland 1 v för att sen landa kl 10 och kl 13 börjar ridlägret på Björkängs 1 v för att sen ha en halv dag innan det bär av till Franska Rivieran så jag har minst sagt varit stressad, och det skulle inte förvåna mig om jag får gå runt i ridbyxor i Grekland för att jag har packat fel eller något liknande. :)

Kommer säkerligen sakna Elfvik och både människor och hästar men när jag kommer hem blir det både fälttävlan och hopp-läger… ;)

Hoppas alla får en underbar sommar och jag och Alba kommer uppdatera bloggen när vi är på Björkängs då Albas dator – ”mackie” – hänger med! Tills dess kommer de andra medlemmarna i Team Nyman förhoppningsvis uppdatera vad som händer på Elfvik och vi vill ju också  höra hur Carro&Ida haft det på sitt ridläger… :)
/Amanda

Bjuder på några favoritbilder…

Pratat med Carro via sms och hon hälsar att det är skitbra på Björkängs där dom är på ridläger för ögonblicket, och att hon lärt sig jättemycket allra redan. Dock verkade det som att Ida inte alls var nöjd med sin lägerhäst – och finns det något värre än att vara missnöjd med hästen man ska rida?

Jag var på Björkängs Gård år 2007 med två kompisar och hade en underbar vecka men den började inte så bra. När hästarna delades ut visade det sig att jag skulle sitta på ett mini-russ som hette Tina och jag var inte alls glad över det – hemma red jag ju t.o.m stora hästar och här skulle jag sitta på en b-ponny?

Det visade sig dock att jag var väl fördomsfull, Tina var kanske liten men varken dum eller seg – hon var extremt välutbildad men lite ringrostig då hon bara fick gå med på nybörjarläger. Dessutom var hon en extremt snäll häst som uppförde sig i alla situationer. Enda minuset var att hon inte orkade så mycket så vi tog det ganska lugnt men annars hade vi en väldigt kul vecka och Tina lärde mig mycket.

Om 1 vecka och två dagar sitter jag och Alba i bilen påväg till Björkängs så vi avlöser Carro&Ida därborta – och jag är sjukt taggad! När man var mindre var ju ridläger höjdpunkten på året, jag började längta efter sommarens läger redan på hösten och när man väl var där kändes det helt otroligt. Extra roligt vore såklart om Tina finns kvar därborta så jag får träffa henne igen… :)

Den känslan har dock svalnat något med åren, förra året var jag och Alba på Åby Rid och träningsläger och vi var inte jättenöjda när vi åkte hem – dom betonade sin inrikting som träningsläger men vi vart inte imponerade då vi letade efter ett läger som var både hårt och lärorikt. Dessutom var faciliteterna därborta under all kritik så jag duschade inte en enda gång på en svettig och hästig vecka – hur vidrigt är inte det? (och ja, jag har bakterieskräck men alla som varit där kan intyga att toalett och dusch INTE var roliga).

Hursomhelst har vi högre förväntningar på Björkängs i år då vi väntar oss ett riktigt jävla träningsläger!! :)

Ska ni/har ni varit på några roliga läger i år?
/Amanda

Jag och Tina, Björkängs Gård -07, aint she pretty? :)

Här är bilder på Alba&Nico från dagen och från KM i hoppning den 6 Juni och vi får se om Alba vill skriva om hur det gick för henne idag…

Hej!

Dagen innan tävlingen var jag i stallet hela dagen :) Jag red, smörjde, shampoonerade och gjorde henne fin. Nästa dag åkte jag tidigt till stallet för fixa det sissta.

När jag kom in i stallet så såg jag Etoile och en STOR, GUL, FUL, KISSFLÄCK PÅ RUMPAN!!!!-.- Det var bara att gilla läget! Sedan lastade vi Etoile och Wilma och hoppade in bilen :)

Vårt tidschema sprack  (som vanligt) Så vi fick springa banan när vi kom fram! När vi kunnde banan så kollade vi på några shettisar som hoppade 40 cm (jätte gulligt) Vi fick vänta 3 klasser innan vi  gjorde ordning hästarna.

Väl på framhoppningsbanan känner jag att Etoile inte var som vanligt, hon var trött och seg jag hoppade några hinder och sedan ställde vi oss i skuggan.
Tillslut var det min tur att hoppa!

1:a hindret gick bra lite segt bara och tvekar en aning.

2:a hindret gick bra tvekar lite.

3:e hindret (vattenmattan) gick jätte bra!

4:e komentionen stannar ca tre gånger sedan fick jag över henne!

5:e hindret hoppar fint.

6:e hindret bra.

7:e hindret bra.

8:e hindret bra.

9:e hindret (pullmansgraven) stannar, vill knappt gå nära den. jag gav upp och jag hoppade oxern istället!

så gick det när jag hoppade bana och min dag på runsten! Puss och kram / Julia

Japp, då har Team Nyman klarat av sin första tävling bortom öns trygghet. :)

Först av allt kan vi väl berätta lite om banan - banans mest utstickande hinder var by far deras pullmangrav (pulvermangrav?) som ni ser här nedan. Alltså, man hoppar ner i nerförsbacke till ett hinder med vattenmatta och sen upp igen. Ser kanske inte så läskigt ut men när man väl var där så var det skräckinjagande nog…

Tre av banans hinder (4, 7 & 9) fanns det alternativa hinder, alltså hade tre hinder vattenmatta och ville man inte hoppa den så kunde man ta ett hinder utan matta som stod bredvid. Detta manade alltså folk att fega ur och hoppa på alla snälla hinder för att gå nolla, vilket i och för sig är var och ens eget val. Egentligen var inte banan svår i sig men den innehöll en kombination som 90 % av alla deltagande stannade på, och andra lite mer ovanliga hinder som man inte så ofta tränar på. Banan var dock extremt fin att titta på för åskådarna. ;)
Här är mitt försök till en banskiss:

Hursomhelst, ska vi återgå till hur det gick dådå… Först av allt kan jag säga att Wilma var helt slut bara efter transporten (hon tycker inte om att åka transport) så på framridningen kändes det som att jag satt på en potatissäck som seriöst knappt orkade galoppera. Dessutom var det väldigt djup sand på framridningen så det var extra jobbigt för hästarna. Wilma stannade iallafall på framhoppningsoxern och då kände jag bara – vadfan gör vi här? Det blev till att kalla på Annelie som som vanligt räddade mig ur knipan och hjälpte mig få fram henne lite.

In på banan och startsignal – den döda säcken under mig reagerar knappt på galoppskänkel och mot första hindret går det långsammare och långsammare. Hon stannar upp framför – jag hinner tänka ”stopp på första hindret – vad lyckat!” – och tar ett jämfota språng över. Vidare till nr 2 (ska tilläggas att mina skänklar jobbar för fullt och jag smackar konstant) och det blir ett lika dåligt språng där.

Trean över en vattenmatta (bilden över) bara för att det var så mycket lägre än det alternativa hindret och mot kombinationen flåsar jag som jag sprungit ett triathlon och jag känner att om jag slutar rida med hela kroppen en sekund kommer hon tvärstanna. Ca. 3 stopp på kombinationen innan dom lägger ner den och vi kommer över a och sen jämfota över b. Flera stopp på femman och sen mot sexan tänker jag ”snälla ge oss iallafall ETT bra språng” och hon tar sig över utan att stanna. Då är jag nöjd och känner att det inte är någon idé att försöka piska henne över banan och tvinga den stackars banpersonalen hjälpa oss vid varje hinder så jag vinkar och ber att få avgå. Stackars Wilma flåsade som fan och jag är verkligen inte ett dugg ledsen på henne, hon orkade helt enkelt inte och tror inte jag kunnat göra något annorlunda (ska tilläggas att det var 25 + och strålande solsken, det tär på både häst och ryttare). Det var iallafall sjukt kul och en jättebra erfarenhet inför framtiden! :D /Amanda